Passagelistan anger riktning och maxhöjd i grader, och grader är lättare att mäta än man tror. Sträck ut armen: knytnäven täcker ungefär tio grader, ett spann mellan tumme och lillfinger ungefär tjugo. Horisonten är noll och rakt upp är nittio.
En passage som kulminerar på tio grader ligger alltså bara en knytnäve över horisonten och göms lätt bakom hus, träd och kullar. Vid fyrtio grader och uppåt spelar det knappt någon roll var du står.
En satellit lyser med jämnt vitt sken, blinkar aldrig och hörs inte. Ett flygplan blinkar rött och grönt. Det tydligaste kännetecknet är att en satellit kan slockna mitt på himlen när den går in i jordens skugga, något inget flygplan gör.
Ser du i stället en rad av prickar efter varandra som pärlor på ett snöre är det ett nyuppskjutet Starlink-tåg. De sprids isär under några veckor och går sedan inte längre att se som en rad.
ISS bana lutar 51,6 grader mot ekvatorn och ligger fast i förhållande till stjärnorna, medan jorden snurrar under den. Markspåret förskjuts därför västerut varje varv, och passagerna över just din ort kommer i knippen: några goda kvällar i rad, sedan ett par veckor utan någonting, tills mönstret glider tillbaka.
Ovanpå det bromsas stationen av den yttersta atmosfären och sjunker ett par hundra meter i veckan. Med jämna mellanrum höjs banan igen med motorerna, och då hoppar alla framtida passagetider någon minut. Det är skälet till att prognoser mer än några dygn fram blir ungefärliga.
Banorna räknas fram i din webbläsare med SGP4, standardmodellen för jordnära objekt, från bandata som uppdateras dagligen. Modellen tar hänsyn till att jorden är tillplattad vid polerna och till luftmotståndet högst upp i atmosfären.
Tider för det närmaste dygnet brukar stämma på under en minut. Längre fram växer felet, eftersom luftmotståndet beror på solaktiviteten och den går inte att förutsäga exakt. Riktningen är stabilare än klockslaget, så är du ute i god tid och tittar åt rätt håll missar du sällan en passage.
Det syns ingen form, bara en ljuspunkt som glider fram. ISS är omkring hundra meter bred och befinner sig fyrtio mil bort, vilket motsvarar en tennisboll på fem kilometers avstånd. Det som gör den så ljusstark är de stora solpanelerna, och därför varierar ljusstyrkan mellan passager beroende på hur de råkar vara vinklade mot solen.
Den längre genomgången finns i guiden om hur du ser rymdstationen från Sverige.
Skrivet för Nollan.se. Kunskapsbanken · Om Nollan · Nollan.se