Norr om polcirkeln vägrar solen gå ner under en del av sommaren och vägrar gå upp under en del av vintern. Sverige har en hel del land däruppe, och effekten är betydligt märkligare än uttrycket "ljusa sommarnätter" antyder.
Jordens axel lutar ungefär 23,4 grader i förhållande till banan. Den lutningen är det som ger oss årstider: halva året lutar norra halvklotet mot solen, andra halvan bort från den.
Nära ekvatorn är effekten mild och daglängden ändras knappt. Ju längre från ekvatorn, desto mer extremt blir det, tills lutningen vid 66,5 grader nord räcker för att solen på midsommardagen aldrig dyker under horisonten alls. Den latituden är polcirkeln, och den finns av precis det skälet.
Polcirkeln korsar Sverige strax norr om Arjeplog och går rakt genom Jokkmokk, vilket är därför orten har en markering för den. Allt norr om det, alltså Gällivare, Kiruna, Abisko och Jukkasjärvi, får båda fenomenen.
Längden beror helt på hur långt norrut man står:
Polcirkeln är för övrigt inte riktigt en fast linje. Jordens lutning varierar något över årtusenden, och cirkeln vandrar för närvarande norrut med omkring 15 meter om året.
Solen hänger inte rakt ovanför vid midnatt. Den sjunker mot horisonten i norr, snuddar längs den och klättrar upp igen utan att röra vid den. Ljuset den timmen är lågt, guldfärgat och kommer från sidan, den gyllene timmen utdragen över flera timmar i stället för en.
Det praktiska bekymret är sömnen. Utan mörker tappar kroppen sin viktigaste signal för när det är natt, och de flesta besökare behöver gardiner och en viss envishet. Ortsborna brukar säga att den första sommaren är den jobbiga.
Vinterns motsvarighet har sämre rykte än den förtjänar. Under polarnatten stannar solen under horisonten, men bara strax under, och den lyser fortfarande upp himlen underifrån.
Kring mitten av dagen stiger ljuset till en djupblå skymning som varar flera timmar. Det räcker för att se, och snön kastar tillbaka det mesta, så landskapet är ofta ljusare än en mulen novembereftermiddag i Stockholm. Det finska ordet kaamos fångar det bättre än något svenskt: inte svart, utan blått.
Polarnatten ger också norrskenssäsongens bästa del, eftersom mörker är det enda norrskenet kräver. Vi går igenom det i norrsken i Sverige.
Man skulle vänta sig att midnattssolen och polarnatten tog ut varandra exakt. Det gör de inte: midnattssolen varar märkbart längre, med ungefär en vecka på en given latitud.
Två effekter orsakar det, och båda drar åt samma håll. För det första bryter atmosfären solljuset och böjer det runt jordens krökning, så solen syns när den geometriskt sett redan ligger ungefär en halv grad under horisonten. För det andra definieras soluppgång och solnedgång av solskivans överkant i stället för dess mitt, vilket köper ytterligare en dryg kvarts grad.
Båda skjuter balansen mot mer sol och mindre natt, överallt på jorden. Det är också därför dag och natt inte är exakt lika långa vid dagjämningarna.
Man behöver inte polcirkeln för märkligt sommarljus. Från slutet av maj till mitten av juli når större delen av Sverige aldrig astronomiskt mörker alls: solen håller sig nära nog horisonten för att himlen ska behålla en blå ton hela natten.
Det är därför stjärnskådandet i praktiken stänger för sommaren, och därför en juninatt i Stockholm känns mindre som natt än som en mycket lång skymning som övergår i gryning igen.
Nollan.se visar soluppgång, solnedgång och den gyllene timmen för den ort du väljer, vilket är snabbaste sättet att se hur stort svänget är där du bor.
Vid ungefär 66,5 grader nord, vilket i Sverige betyder strax norr om Arjeplog och rakt genom Jokkmokk. Norr om den linjen står solen kvar över horisonten minst ett helt dygn varje sommar, och stannar under den minst ett helt dygn varje vinter.
Ungefär från slutet av maj till mitten av juli, omkring sju veckor. Ju längre norrut desto längre varar den, och vid själva polcirkeln är den nere i ett enda dygn kring midsommar.
Nej, och det förvånar de flesta som kommer dit första gången. Solen stannar under horisonten men inte långt under, så mitten av dagen ger flera timmar av djupblå skymning, ofta ljus nog att gå i. Snön reflekterar den, och en dag med måne kan vara riktigt ljus.
Nej, inte äkta midnattssol med solskivan över horisonten. Men i juni blir nätterna kring Stockholm aldrig ordentligt mörka, bara en utdragen blå skymning, och det är därför norrsken och de flesta stjärnor är osynliga även en klar junikväll.
Två skäl. Atmosfären böjer ljuset, så solen syns över horisonten när den geometriskt sett ligger strax under, och solen är en skiva snarare än en punkt, så överkanten visar sig före mitten. Båda effekterna drar åt samma håll och lägger till ungefär en vecka.